Läget på stan nav
Läget på stan-nyheter
Läget på stan-nav-gatsmart
Läget på stan nav
Läget på stan-nav-polis
Läget på stan-nav-noje
Läget på stan-nav-cafekollen
Läget på stan-nav-mode
Läget på stan-nav-udda-trender
Läget på stan-nav-halsa
Läget på stan-nav-pryl-teknik
Läget på stan nav-film
Läget på stan
Läget på stan-bildspel
Läget på stan nav
Läget på stan-nav-musik
Läget på stan-nav-gott-latt
Läget på stan hemma
Läget på stan-nav-klimatsmart
Läget på stan-nav-kronika
Läget på stan-nav-singel-ann
Läget på stan Emelies blogg
Läget på stan-nav
Läget på stan-nav
Läget på stan-nav-kimball
Läget på stan-nav-tipsa oss
Läget på stan-nav-streck
Läget på stan-nav-arkiv
Läget på stan-nav-annonsera
Läget på stan-nav-kontakt
Läget på stan-nav-jobba har
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Läget på stan upp

 

Singel-Ann är 25 år och jobbar inom hemtjänsten. Hon har varit singel ett tag och trivs med det. Men träffar hon det rätte så är hon inte rädd för att satsa på ett seriöst förhållande. Nu har hon träffat Carlos.
 ”På väg till Spanien”
Regnet öser ner, vinden är kall och luften rå. Men inombords är jag varm. Vi har precis betalat in vår resa till Spanien. Carlos vill såklart hem och hälsa på, och jag vill naturligtvis följa med. Plus att vi får lite semester från vardagen, och kan njuta av sol och värme.
  Vi ska stanna i tre veckor, mamma och pappa kommer ner den andra veckan och Nina skulle se om hon kunde få ledigt från jobbet hon också. Det kommer att bli så underbart.
  Framåt kvällen plockar vi fram semesterkorten och njuter av minnena. Åh vad jag längtar!
Men först ska det firas jul, det är trots allt inte så lång tid tills jultomten kommer…
Julklappsstök, julstädning, pyntning och allt sånt som jag brukade tycka var ett onödigt ont, det känns riktigt roligt i år. Ser fram emot att julbaka och adventsfika, dricka glögg och äta pepparkakor och titta på Lucia…
Kanske det är Carlos entusiasm och nyfikenhet som har smittat av sig???
 
Läget på stan kommentar
 
 ”Underbart med egen lägenhet”
Regnet smattrade mot rutan och jag ville verkligen inte gå upp när väckarklockan ringde. Mörkt, kallt och blåsigt, hösten är verkligen inte min årstid…
  Golvet var svinkallt när jag försiktigt sträckte ut fötterna från täckets värme, men efter en varm dusch och en mugg varmt kaffe kändes det lite bättre. Med halsduken virad flera varv kring halsen kastade jag en längtansfylld blick upp mot köksfönstret när jag småsprang mot tunnelbanestationen. Därinne i värmen låg Carlos fortfarande och sov, han började inte förrän tio…
  På eftermiddagen hämtade Nina mig vid jobbet, hon hade lånat sin mosters bil och vi hade bestämt att vi skulle ha en kombinerad ”plocka-i-ordning-det-sista-efter-flytten” och filmkväll hemma hos mig, Carlos skulle hem till en kompis och titta på fotboll.
  Vi vaknade av att Carlos kom hem framåt småtimmarna, då hade vi ätit pizza och somnat i soffan efter att ha fastnat i en kartong fylld med prylar från skoltiden.
Bäddade ner Nina i soffan och kröp ner under täcket till Carlos, så underbart skönt att bo i en egen lägenhet, vår lägenhet…
 
 ”Snart är vi fria”
Regnet öser ner och jag känner mig som en dränkt katt när jag kliver in genom ytterdörren. Mamma står vid spisen och det luktar mat ända ut i hallen. Carlos sitter i vardagsrummet och läser läxor, pappa tittar på tv…
Gud vad det ska bli skönt att komma härifrån, några veckor kvar i föräldrahemmet, sen är vi fria…
  Visst har både mamma och pappa verkligen ansträngt sig för att låta oss sköta oss själva under den här tiden vi bott här, men det blir aldrig riktigt som att bo för sig själv ändå. Min hyresvärd hade gått med på att jag flyttade ut med en gång, för han hade någon systerson som kunde ta min lägenhet med en gång. Och det sparade vi ju pengar på, för även om vi erbjudit oss att betala hyra, så skulle mamma och pappa aldrig tagit emot några pengar…
  Men nu är det bara månaden ut, sen får vi tillträde till vår nya lägenhet. Jag längtar så att jag håller på att dö. Jag är trött på att leva i ett gästrum med möblerna magasinerade och alla tillhörigheter mer eller mindre nerpackade i flyttlådor. Jag är trött på att behöva klä på mig för att gå på toa mitt i natten. Känslan av att möta mamma eller pappa i hallen utan kläder på kroppen känns inte så tilltalande…
  Men nu är det snart äntligen snart dags att låta flyttlasset gå…
 
 ”Stormar ut från rummet”
Kaos på jobbet, det verkar som om ingen har fått semester när de vill. Och jag ska helt plötsligt jobba hela midsommarhelgen, panik!
  Stegar in till chefen och undrar vad det är som pågår. Jag har jobbat två midsomrar i rad och har en stor förlovningsfest att närvara vid, på självaste midsommarafton, jag hör att jag nästan skriker ut orden. Min chef tittar på mig och säger något om att hon kanske kan ordna så att jag får ledigt på kvällen. Det gör kanske inget om du kommer lite senare till festen, undrar hon.
Nu skriker jag på riktigt, det är ju för fan jag som ska förlova mig! Och jag var juste nog att gå in och jobba förra midsommaren för Lotta, för att hon skulle kunna åka till Dalarna. Är det meningen att jag ska behöva jobba VARENDA helg?!?
  Stormar ut från rummet, smäller igen dörren och låser in mig på toaletten. Barnsligt, men tårarna rinner och allt känns bara så himla hopplöst…
  Det knackar på dörren. Jag sitter tyst, orkar inte, vill inte prata med någon just nu.
Ann, är du där, jag vet att du är där. Chefen knackar en gång till, kom ut så får vi prata igenom det här…
  Jag är ju så illa tvungen att öppna dörren, kan ju inte sitta inlåst på toan hela dagen. Snorig och med rödgråtna ögon kliver jag ut, alla stirrar och jag känner mig väldigt dum.
Chefen tittar igenom semesterschemat och inser att jag faktiskt har jobbat midsommarhelgen två år i rad, hon hade missat det eftersom det egentligen var Lotta som skulle ha jobbat då. I och med den missen är det mycket i schemat som blivit fel…
Hon lovar att göra om semesterschemat, och jag får ett löfte om att få ledigt hela midsommarhelgen…
 
 ”Ringar, ringar och åter ringar…”
Det finns hur många som helst, i olika prisklasser, av olika tillverkare, på olika ställen, med olika erbjudanden… Det är en djungel, hur ska man kunna välja?!?
  När man tror att man hittat rätt, så dyker det alltid upp något bättre. Carlos och jag har gjort en deal, han sköter festplaneringen (med ivrig assistans av mamma) och jag sköter ringinköpet. Ja, naturligtvis går vi inte emot den andres vilja helt och hållet, men i stora drag har vi ordnat det på det viset.
  Så nu har det blivit så att det är Nina och jag som springer runt i stan och tittar på förlovningsringar. Och det har ju skapat en del pinsamma situationer, när förstående och fördomsfria (och inte så förstående och fördomsfria) expediter tagit oss för ett par.
  Ja, ja, jag ska väl hitta ett par ringar till midsommar…
 
 ”Förlovningsfest”
Till midsommar är det tänkt att vår förlovningsfest ska hållas. Först hade vi tänkt att ta det på tu man hand, i hemmets lugna vrå. Men så råkade Nina säga något som gjorde att mamma klurade ut vad som var på gång, och nu blir det alltså stor förlovningsfest i föräldrarnas trädgård.
  Carlos är jätteglad, han tycker ju att man ska slå på stort när det ska firas någonting. Han och mamma planerar, skickar inbjudningskort och är helt uppe i varv. Jag sitter mest och suckar över all uppståndelse, men låter dem hållas. Är Carlos lycklig över att få springa omkring som en yr höna, så får han väl göra det…
  Men ringarna har jag sett till att få mycket att säga till om. Jag vill ha klassiska, diskreta ringar. Inget ”bling-bling” här inte. Och Carlos har gett med sig på den punkten (kryss i taket). Kanske för att han nu får hållas med bokning av tält, bordsplaceringar och val av cateringfirma tillsammans med mamma…
 
 ”Försöker förklara vad ordet stämningsfullt”
Det vackraste jag vet… Tonerna från Cecilia Vennerstens vackra sång klingar sakta ut från högtalarna. Jag har spelat den för Carlos, för att jag vill ha den sången på vårt bröllop. Försöker översätta andemeningen i texten…
  Carlos tycker väl att den är okej, men undrar varför den låter så sorglig, ska det inte vara glatt och livat på ett bröllop?
Försöker förklara vad ordet stämningsfullt betyder…
  Vi har varit och tittat på förlovningsringar. Jag vill ha något klassiskt och smakfullt. Carlos vill ha ”bling-bling”, ju större stenar och ju mer det glittrar desto bättre tycker han att det är.
Likadant vad gäller brudklänningen. Herregud, om han får sin vilja igenom kommer jag att vandra nerför altargången som en levande maräng…
  Jag vill ha det enkelt, familjen och de närmsta vännerna. Carlos skulle bjuda in kassörskorna nere i kvartersbutiken och spärrvakterna i tunnelbanan om han hade fått.
  Med en begynnande huvudvärk och irritationskänslan krypande i hela kroppen beger jag mig hem till Nina. Carlos ska ut med några kurskompisar, vilket jag är evigt tacksam för. Kvällen hade förmodligen urartat i en hetsig diskussion om vi inte hade avbrutit…
  Ska det verkligen vara så jobbigt att planera ett bröllop?
 
 ”Vardag”
Smekmånadsperioden har definitivt tagit slut, och ersatts av den grå vardagen. Vi vaknar, äter frukost och jag beger mig till jobbet. Carlos åker till sin svenskakurs och sedan möts vi hemma för middag och tv-tittande en stund innan vi går och lägger oss…
  Helgerna spenderar vi antingen hemma framför tv:n med hämtmat, eller ute på nattklubb med Nina. Någon gång har vi varit på familjemiddag hemma hos mamma och pappa…
  Men nu äntligen ska vi hitta på något lite utöver det vanliga, vi ska ta en hotellnatt. I stan förvisso, men det känns ändå under bart att komma hemifrån och göra något mysigt tillsammans.
  När vi kommer till hotellet packar vi upp, och går sedan ner till restaurangen och äter en 3-rätters middag, vin till maten och champagne till desserten. Ska vi lyxa till det, så ska vi gör det med besked!
  Kvällen tillbringar vi i hotellets spa-avdelning, bubbelbad, jordgubbar och ännu mer champagne.
  Senare, när vi ligger nerbäddade under täcket i hotellsängen och myser. Då kan jag verkligen känna varför jag lever mitt liv tillsammans med Carlos, jag älskar ju den här mannen…
 
 ”Första riktiga grälet”
Första riktiga grälet kom som ett brev på posten för ett par dagar sedan. Carlos och jag har definitivt inte samma uppfattning om hur man möblerar ett hem. En möbelkatalog damp ner i brevlådan, och när vi suttit och tittat i den ett tag, upptäckte jag att Carlos tyckte att alla fula möbler var fina.
  Sen började vi prata om lägenheter, inredning och någonstans på vägen spårade det ur. Jag kände att det här går aldrig, tog min jacka och stormade ut genom ytterdörren. Inte särskilt moget, inte ens särskilt schysst att bara dra iväg…
  Irrade omkring ett tag, sen bestämde jag mig för att åka hem till Nina. Låtsades inte om att Carlos och jag hade bråkat, utan sa att Carlos var ute med en kompis…
Sov på Ninas soffa den natten.
  När jag kom hem var Carlos inte hemma, och när han äntligen behagade kliva in genom dörren låtsades han som det regnade…
Så brakade det loss igen. Hade han inte ens varit orolig för mig, undrade han inte vart jag hade varit någonstans…
  Lite, eller egentligen mycket senare den kvällen visade det sig att Carlos spenderat natten och halva morgonen med att vandra runt i stan, åka hem till mina föräldrar och till Nina (han hade precis missat mig), för att leta efter mig. Han hade varit orolig…
  Vi pratade ut om saken och blev sams igen. Men när det kommer till inredning kommer jag aldrig att lämna honom ensam med några beslut…
 
 ”Kan livet bli bättre än så här?”
Ligger på gräsmattan på en filt utanför mammas och pappas hus, huvudet vilar jag i Carlos knä. Himlen är klarblå och solen värmer skönt, pappa håller på att rengöra grillen och mamma stökar i köket. Kan livet bli bättre än så här?
  Nina svänger in på gårdsplanen och tutar för att meddela sin ankomst. Hon har fått låna sin pappas bil över helgen. Hon har tagit med sig en flaska vitt vin till vår grillkväll, till er som inte är bilburna, säger hon och slår sig ned på filten med ett leende.
  Pappa går in och hämtar vinöppnaren och glas, sedan slår han sig ned på filten han också. Med varsitt svalt glas vin sitter vi sen och njuter av en av de allra första riktigt soliga och varma vårdagarna.
  Middagen blir riktigt trevlig, alla är på gott humör, maten är supergod (grillat är väl alltid gott i och för sig) och till och med mamma håller en lättsam och god ton hela kvällen.
Nina kör oss tillbaks in till stan, och fast det är bestämt att vi ska gå ut, känner jag inte riktigt för det.
Hade mycket hellre tillbringat kvällen hemma med mys framför tv:n.
  Väl ute i vimlet, känns allt bra igen. Nu ska det röjas och leva loppan!
 
 ”Livet börjar rulla på som vanligt igen”
Sitter och myser på en uteservering med Nina, Carlos är iväg med en av sina nyfunna vänner från svenskakursen. Livet börjar rulla på som vanligt igen och vi har skaffat oss rutiner som fungerar. Både jag och Carlos mår mycket bättre nu när han inte behöver vara ”låst” vid mig och mina vanor på samma sätt som innan.
  Jag berättar för Nina om att vi på allvar börjat se oss om efter något lite större. Att vi vill flytta beror väl inte främst på att vi är trångbodda, min lägenhet fungerar hur bra som helst egentligen. Men vi vill känna att vi skaffar en gemensam lägenhet, där VI flyttar in…
  Carlos kan tänka sig att flytta ut till någon förort, men jag är inte lika pigg på den idén. Jag gillar närheten till stan. Även om man inte bor i värsta smeten, så tar det inte många minuter med tunnelbanan…
  Plötsligt hörs ett hemskt ljud, människor skriker och allt blir bara panik. En bil har dundrat rätt upp på trottoaren, bara en liten bit från där vi sitter. Som genom ett under har ingen blivit påkörd, den enda skadade är mannen i bilen. Han verkar frånvarande och svarar inte på tilltal, i baksätet har han ett barn som sitter fastspänt i en bilstol.
  Polisen är på plats förvånansvärt snabbt, och efter en liten stund har folk börjat skingra på sig igen. Mannen i bilen hade fått en stroke och tappat kontrollen över bilen. Han hade verkligen änglavakt, han och hans barn klarade sig och inga gångtrafikanter blev skadade.
  Lätt skakade åker Nina och jag hem, och tackar våra lyckliga stjärnor att vi inte kom i vägen för den skenande bilen.
 
 ”Nu har han något att göra”
Papper är skickade och förhörsliknande samtal har förts. Men nu är vi på gång och Carlos kan i alla fall söka socialbidrag och börja på en sfi-kurs (svenska för invandrare). Nu har han något att göra om dagarna, och jag slipper hitta soffan där tv:n stod när jag kommer hem från jobbet om eftermiddagarna.
  Livet känns lite mera hoppfullt, och faktiskt kanske mamma får rätt i alla fall. För vi har upptäckt att allt blir lite enklare om man gifter sig. Samtidigt har jag alltid sagt att den dagen jag gifter mig ska det vara av kärlek och för att jag vill, det ska inte vara något påtvingat. Å andra sidan älskar jag Carlos och vill leva med honom resten av mitt liv, så varför inte…
  Nina blir eld och lågor när jag tar upp det med henne, hon ser sig själv stylad, i en vacker tärnklänning…
Men sedan blir hon allvarlig och frågar om jag verkligen tänkt igenom det här på allvar. Vill jag verkligen göra det här nu, hade det inte känts bättre att vänta tills allt var klart med Carlos uppehållstillstånd.
Så att ni inte har det att tänka på den dagen, att det bara är lycka och kärlek och inget litet ”vi-gör-det-här-för-att-det-underlättar” i bakhuvudet, säger hon.
  Ja, kanske hon har rätt, vi får se…
 
 ”Han börjar tycka att dagarna är långtråkiga”
Carlos kan inte söka jobb eller några bidrag överhuvudtaget som det är just nu. Han börjar tycka att dagarna är långtråkiga. Jag har köpt ett träningskort till honom, så han har spenderat mycket tid på gymet. Men nu har första paketet från Spanien anlänt, pappa hjälpte oss att hämta hem det med bilen.
  Han möblerar och ”boar” in sig där hemma medan jag är på jobbet. Lite irriterande kan det vara att komma hem och upptäcka att lägenheten inte ser ut på samma sätt som när man gick hemifrån. Men han får hållas om det gör honom mindre rastlös.
  Vi får väl ta tag i allt ”myndighets-görande” snart, men vi vet inte riktigt vart vi ska börja. Nina har lovat att hjälpa oss, och det har hon gjort. Vi har en hel bunt med papper liggandes på köksbordet, papper som Nina har skaffat fram. Att det ska vara så svårt att få tummarna loss och börja fylla i blanketter och ringa samtal…
  Men i kväll ska vi gå ut i alla fall, och inte bry oss om det ”allvarliga” i livet, bara roa oss och njuta av nuet…
 
 ”Nyförälskade och lyckliga”
Vi går omkring och myser i vår tvåsamhet, fortfarande nyförälskade och lyckliga. Varje morgon lider jag när jag måste gå till jobbet, och varje eftermiddag småspringer jag hem för att jag längtar…
  Carlos har lärt sig hur man tar tunnelbanan in till stan, och allt som oftast har han hunnit handla och börja med middagen när jag rusar in genom ytterdörren. Vi har hunnit med ett besök hemma hos mamma och pappa, och det gick över förväntan. Mamma höll sig i skinnet och Carlos charmade henne med sin personlighet.
  Nina har varit här nån kväll, vi har tittat på film och käkat pizza. Aldrig att jag kommer släppa kontakten med henne, det misstaget gjorde jag förra gången. Isolerade mig totalt, och levde bara för mitt ex. Men Nina visade sig vara en riktig vän, hon fanns där utan förebråelser när det förhållandet tog slut. Eftersom jag har tänkt att detta förhållandet ska vara ”for life”, och jag inte kan tänka mig ett liv utan Nina, har jag varit väldigt tydlig med att hon alltid kommer finnas i mitt liv. Carlos har inga bekymmer med det, han ser henne som min syster.
 
 ”Står och väntar…”
Frågade Nina om hon ville följa med, men hon tyckte att detta var något som jag definitivt skulle göra själv. Istället väntar hon hemma i min lägenhet, och fixar med middag tills vi kommer hem.
Hem…  Ja, min lägenhet ska nu bli mitt och Carlos hem…
  Känner mig lite fånig där jag står med blomsterkvasten i handen, kanske skulle jag skippat blommorna. Han fyller ju inte år precis…
  Men när jag får syn på honom bryr jag mig inte om blommorna längre, jag blir bara så lycklig. Det känns nästan som i en film, springer och kastar mig in i hans famn. Länge står vi bara och håller om varandra, det känns helt overkligt. Han är faktiskt här…
  Vi hjälps åt att kånka in alla väskor i taxin. Resten av hans bagage kommer att komma som stora paket med posten, hans kompis ska skicka dom lite då och då.
  Hemma väntar Nina med maten, självklart stannar hon och äter med oss. Men efter middagen ursäktar hon sig och slinker iväg hem till sig.
  Så sitter vi då här för första gången i VÅRAT hem…
 
 ”Vem orkar bry sig”
Trötta, fnissiga och lätt berusade hoppar vi av på vår station. Tar rulltrappan upp och småspringer hem till Ninas lägenhet. I trapphuset sitter en uteliggare och tigger pengar till mat, Nina slänger till honom en tjuga i förbifarten, så har jag gjort veckans goda gärning fnissar hon när vi stapplar in i hissen. God gärning vet jag inte, pengarna går nog inte till mat, men vem orkar bry sig någon längre stund, suckar jag.
  Nina dukar fram thé och mackor, man kanske skulle gå ner med en ostfralla till han i trappan, säger hon. Men naturligtvis gör hon inte det. Istället letar hon efter honung och marmelad till vårt nattmål. När vi sitter där vid köksbordet och tittar ut, börjar det regna. Tur att man slipper sova utomhus i natt…
  Framåt middagstid nästa dag, när vi vaknat och kommit i ordning, och beger oss ut på jakt efter någonstans att fika möter vi den gamla damen på första våningen. Hon berättar för oss att polisen varit i huset, det var visst en uteliggare som hade fått en hjärtattack. Så hemskt att något sådant händer, och här i vår trappa, säger hon…
 
 ”På vinst och förlust”
Carlos och jag har kommit fram till att han kommer hit på vinst och förlust. Så får vi ta pappersarbetet allt eftersom…
Vi ska säga att han kom hit som turist, träffade mig och nu vill vi flytta ihop här i Sverige.
Det är ju bara en halv lögn känns det som, eftersom vi träffades när en av oss var turist i den andres land och nu vi vill ju flytta ihop…
  Carlos chef krånglar lite och vill inte gärna släppa iväg honom, men inom de närmsta månaderna ska han komma i alla fall. Tänk att få fira midsommar tillsammans med den man älskar, jag längtar så det värker i hela mig emellanåt.
  Fast i kväll ska jag, Nina och några väninnor ut och ha en riktig tjejkväll. Vi samlas hemma hos Annika, käkar lite gott och dricker ännu mera gott. Volymen på stereon är hög och humöret är på topp när vi skrålar med i gamla godingar.
  Fulla av tillförsikt beger vi oss ut i natten…
 
 ”I två sekunder får jag panik”
När jag vaknar vet jag först inte vart jag befinner mig, sängen är inte min och tapeterna är definitivt inte mina…
I två sekunder får jag panik, men inser sedan att jag är hemma hos Nina föräldrar, i deras gästrum. Nina och jag hade åkt hem till deras hus, eftersom de är på semester i Frankrike och det var närmare hit än hem till någon av oss.
  Tassar upp och går tvärs över hallen till Ninas flickrum, och där ligger Nina och sover som en liten gris. Går nerför trappan och börjar leta fram kaffebönorna, sätter igång kaffebryggaren och snokar runt i skåpen tills jag hittat bröd, smör och lite pålägg. När frukosten nästan är framdukad kommer Nina in i köket, hon ser ut som bara hon kan, så här dagen efter…
Ja, man ser väl inte ut som Cindy Crawford själv heller, men det kan man väl knappast begära klockan 11 på förmiddagen efter en hel natts festande…
  Framemot eftermiddagen när vi börjar känna oss som människor igen, bestämmer vi oss för att städa upp efter oss och bege oss hem till mina föräldrar. I hopp om att bli bjudna på middag…
Mamma blir överlycklig över vårt ”spontana” besök, och vi slipper gå hungriga den här kvällen också…
 
 ”Vi njuter av en riktigt god middag”
Mamma har dukat fram värsta brakmiddagen, Nina och jag sitter och vräker i oss potatisgratäng, inbakad oxfilé med sky gjord på rödvin…
Mamma är nöjd över att ha oss där, och vi njuter av en riktigt lagad middag. Pizza, Findus portionsmat och hämtmat i all ära, men det slår inte en hemlagad middag (speciellt inte om man själv slipper att laga till den).
  Nina följde med efter att jag tjatat lite, mamma hade ringt och ringt om att jag skulle komma ut och titta på möbler som hon trodde att jag och Carlos skulle få nytta av i vår nya, större lägenhet.
Att jag inte har varit och tittat på några lägenheter sedan Nina och jag var och tittat på den som mamma fullkomligt tvingat iväg mig till, på det örat lyssnar hon inte, mamma alltså.
  Efter middagen går vi lydigt ut i förrådet och tittar, försöker att spela lite entusiastisk och säger något om att de kan väl stå här tills vi kommit i ordning, och med det blir mamma faktiskt nöjd. Sen rusar vi ut till taxin (som mamma betalar, eftersom hon anser det är för farligt att åka tunnelbana för två unga tjejer mitt i natten, klockan är 19.30!)
  Hem och duscha, sminka oss och sedan ut i nöjesnatten…
 
 ”Snö, vinter och kyla…”
Svär när jag traskar hemåt från tunnelbanan, är trött och frusen och längtar bara hem till en varm dusch och min sköna säng.
  Hinner knappt få igen ytterdörren bakom mig, förrän telefonen ringer. Orkar inte svara, men signalerna vägrar ge med sig. Irriterat lyfter jag luren och muttrar ett hallå, vem är det?
Mamma, ångrar att jag lyfte luren så fort jag hör hennes röst…
  Hon pladdrar på om hur det går med Carlos flytt, om jag har tittat på några fler lägenheter, kanske vi skulle behöva några nya möbler om vi flyttar till större. Ja hon och pappa har ju en del fina möbler i förrådet som jag skulle kunna komma och titta på…
  Lägger luren på byrån i hallen och kränger av mig mina blöta kläder, går in badrummet och hämtar en handduk till håret, tar upp luren igen och fortsätter lyssna på mamma malande.
Lyssnar du alls på vad jag säger, undrar hon efter en stund. Jovisst, det är bara det att jag precis kom innanför dörren och inte hunnit få av mig ytterkläderna, ljuger jag.
  Efter samtalet med mamma, slänger jag mig in i duschen samtidigt som en portion Findus färdigmat snurrar i mikron. Färdigduschad slänger jag mig framför tv:n med maten i knät…
Och där vaknar jag framåt morgonkvisten när väckarklockan surrar ilsket inne i sovrummet…
Läget på stan pil
 ”En massa papper”
Carlos ringde och frågade om visum och uppehållstillstånd, arbetstillstånd, vilka papper han behövde ordna med…
Jag har inte en aning, jag har inte ens tänkt på det. Har bara tänkt att han ska sätta sig på planet och komma hit till mig.
Herregud, ska det nu ordnas med en massa papper också, då kommer han väl inte få komma hit på denna sidan om nyår. Plötsligt känns allt väldigt jobbigt, man vet ju hur sakta myndigheternas kvarnar mal.
  Nina tröstar och peppar som vanligt, hon lovar att hjälpa mig att ta reda på hur allt fungerar. Tacka Gud för vänner som Nina. Hur skulle jag klara mig utan henne???
Hon kommer över lite senare på kvällen, en flaska rödtjut och iskall pizza som ser lätt demolerad ut, har hon med sig. Förklaringen till pizzans utseende får jag när hon berättar att en gubbe hade sprungit in i henne och att hon tappat pizzakartongen i trappan…
Men den klarade sig, den trillade inte ut ur kartongen alls, säger hon när jag stirrar skeptiskt på pizzan.
  Efter lite tårar och mycket skratt över myndighetssituationen, bäddar jag på soffan till Nina. När jag går upp lite senare under natten, för att dricka vatten, kan jag inte låta bli att gråta en skvätt av tacksamhet över min vänskap med Nina.
Läget på stan pil
  ”Nu är det nära”
Carlos har sålt sin lägenhet och bor nu på soffan hemma hos sin kompis, han har sålt av sina möbler och håller som bäst på att ordna upp allt på jobbet. Nu när det är så nära, känns allt lite förvirrat…
  Ska jag verkligen bli sambo igen, med en semesterkärlek som jag faktiskt bara träffat två gånger. En gång på Ninas och min Spanienresa, och en gång när han var här och hälsade på.
Samtidigt som det känns underbart, känns det väldigt overkligt och lite skrämmande också.
  Mamma går omkring i ett lyckorus över att hennes dotter äntligen ska få en man i huset. Nina är mitt stora stöd i den här situationen, hon peppar och lyckas alltid med att få mig att skratta när jag håller på att bli tokig på min mamma.
  Men när jag ligger ensam i min säng kommer tankarna, gör jag verkligen rätt???
  Fast när jag pratat med Carlos i telefonen, och jag känner saknade, säger mitt hjärta mig att man måste våga leva i nuet och inte oroa sig så mycket för framtiden.
  Det blir nog bra…
Läget på stan pil
  ”Hela köket fullt av matlådor”
Har knappt hunnit hänga av mig jackan, efter att ha kommit hem från jobbet, när det ringer på dörren. Utanför står mamma med en massa matkassar i händerna, hon hade tänkt visa mig lite om matlagning säger hon och klampar in i hallen.
  Suckande går jag ut i köket, slänger en längtansfull blick på soffan när jag går förbi den.
  Mamma packar upp potatis, köttfärs, grytbitar, pasta, mjöl, mjölk, korv och gud vet vad. Ja, du kan ju frysa in maten sen, så att den inte blir gammal, säger hon och börjar skölja, skala och hacka med den där energin som hon har när hon kommit upp något alldeles i varv.
  Jag bara sitter på minköksstol och nickar när hon stökar runt i köket. Jag vet precis varför hon gör detta. Inte är det för att vara snäll och hjälpa mig med matkontot inte. Nej, det är för att hon vill se till att hon inte ställs i dålig dager om Carlos inte får hemlagad mat varenda dag när han flyttat hit.
Hon är minsann en god mor, som lärt sin dotter att laga mat och vara ett redigt fruntimmer…
  När hon äntligen gett sig av, och hela köket är fullt av matlådor (och skinande rent också för den delen), slänger jag mig i duschen och sedan i sängen. Jag somnar på två röda sekunder, jag vet ingen människa förutom min mamma som så fullständigt kan suga ut all energi ur en bara genom att vistas i samma rum…
Läget på stan pil
 ”Skyhög hyra”
Jag och Nina var och tittade på en lägenhet nu i veckan. Hyran var skyhög, men lägenheten var fantastiskt bra planerad och bra mycket rymligare än min. Nina fnissade något om att det säkert skulle få plats en barnsäng med lite bra planering, så kan ni bo här under småbarnsåren i alla fall, skrattade hon. Mamma hade fått för sig att jag var tvungen att flytta nu när Carlos skulle komma hit.
  Jag hade gått med på att titta på lägenheten, mamma hade bokat tid utan min vetskap. Hon ser bröllop och barnbarn inom en snar framtid…
  Men jag trivs i min lilla lägenhet, och att bo två vuxna i den är inga problem alls. Carlos hade bara skrattat när jag berättade om min hysteriska mamma. Well darling, I don’t mind giving your mother a whole fotballteam of grandchildren, but maybe we should practice first…
  Gud, vad jag längtar efter honom. Han håller på att sälja sin lägenhet och reda ut allt på sitt jobb, sen kommer han med första bästa flyg, som han sa…
  Lite skrämmande är det också. Tänk om det inte funkar, då har han gett upp bostad, jobb och sitt land för min skull…
Läget på stan pil
 ”Rätt tillfälle”
Stora krokodiltårar rullar nerför mammas kinder, hon tar upp en näsduk och torkar varsamt bort dom. Familjens dramaqueen har stor föreställning vid middagsbordet…
  Och jag är förstås den sista du berättar det för, säger hon och snyftar. Att min egen dotter inte kan anförtro sig om såna här stora händelser, jag vet inte vad jag gjort för fel. Har jag inte alltid välkomnat dig och dina vänner med öppen famn, har jag inte alltid låtit dig vet att du är älskad?
  Jag suckar och nickar, jo jag vet mamma, förlåt men det har liksom aldrig blivit rätt tillfälle…
  Jag har precis berättat för min mamma om Carlos, och hon håller nu stor föreställning. Jag sitter mest och väntar på att hon ska lugna sig och bli sitt vanliga jag igen. Det brukar ta några minuter…
  Rätt tillfälle, ropar min kära mor, rätt tillfälle hade väl varit när du kom hem från Spanien. Nej vet du vad, nu får du i alla fall se till att skaffa dig en större lägenhet. Hur ska det se ut att bo i ett litet kyffe med en hel familj…
  Hel familj, nu är det jag som höjer rösten en aning, får han lov att komma hit innan du börjar prata om att bilda familj!
  Hemma i min egen soffa sitter jag och berättar vad som sagts under middagen hemma hos mamma och pappa, för Nina. Hon skrattar så hon håller på att tappa andan. Jag slår vad om att din mamma sitter och sickar babykläder inom loppet av en vecka, fnissar hon…
  Herregud!  Detta var anledningen till att jag inte ville berätta för mamma förrän det var absolut nödvändigt, kanske inte ens då…
Läget på stan pil
 ”Bra film smäller rätt högt”
Nyårsfester i all ära, och Ninas och min nyårsfest hade varit väldigt lyckad, men en kväll i soffan med gårdagens pizza, godis, lite vin och en bra film smäller rätt högt det också.
  Nina, Amanda och jag satt hemma hos Nina och hade precis laddat dvd:n när det ringde på dörren. När Nina öppnar ramlar hennes kusin med kompisar in, dyngfulla…
Hannes, Ninas kusin, är 16 år och han förklarar sluddrande att de ska ut och festa. Men hemma kan de ju inte förfesta, visst får han och hans kompisar sitta hemma hos Nina???
  Vi föser ut dom i köket och går sedan i vardagsrummet igen. Vad sjutton ska vi ta oss till?!?
Vi kan inte släppa ut dom på stan i det här tillståndet, vi vill inte ha dom hemma hos Nina och blir det rätt om vi ringer hem till Hannes föräldrar?
  Efter lite funderande, ringer Nina ändå till sin moster. De kommer överrens om att de ska komma och hämta killarna, men låtsas som om de bara skulle hälsa på hemma hos Nina när de ändå var i krokarna…
  Efter en halvtimme ungefär ringer det på dörren igen, och där står Hannes föräldrar. Lite liv blev det, men eftersom Ninas moster och hennes man ändå är rätt coola, försvinner alla rätt snabbt och smärtfritt ut genom lägenhetsdörren.
  Var man så dum när man var 16 år, trodde man verkligen att man var cool när man raglade runt på stan i det tillståndet? Tacka gud för att man inte råkat illa ut…
Läget på stan pil
 ”Så var det ett nytt år igen, 2010…”
Nyårslöften har jag inte gett några, jag har en förmåga att aldrig hålla dom ändå. Men visst hoppas jag att det här året ska bli det bästa hitintills. Carlos ska ju komma hit, och han ska bo här, med mig…
  Har fortfarande inte sagt något till mamma. Till och med pappa som aldrig brukar lägga sig i, har börjat undra allt oftare när jag ska berätta för mamma. När jag sa att han kanske kunde berätta, skrattade han bara och sa att det var nog något som jag själv skulle berätta…
  Får väl ta mig i kragen och förklara för kära mor hur allt ligger till, senare…
  Nu ska jag in i duschen och åka hem till Nina, vi ska baka sockerbullar. Fråga mig inte varför vi fått en sån idé, men när vi väl bestämt oss är båda för stolta att dra sig ur…
  Två timmar senare, sitter vi i Ninas kök och fnittrar hysteriskt. Kanske beror det på all likör och vin vi dragit i oss, kanske beror det på våra sockerbullar som inte alls ser ut som de man köper på bageriet.
Ja, ja, då vet vi att vi aldrig ska slå oss in i bageriverksamheten i alla fall…
Läget på stan pil
 ”Trött på julmat”
Så här efter julen är jag så himla trött på julmat, tomtenissar, glitter och julklappspapper att jag kan spy. Nina känner likadant, så vi åker till McDonald's och trycker i oss varsin McFeast med alla tillbehör som finns. Till och med morötter och äpplebitar slinker ner tillsammans med pommesen och friterade oststänger…
  Sen mår vi förstås illa, och vi åker hem till Nina och slänger oss på vardagsrumsmattan.
På kvällen funderar vi på att gå ut, men bestämmer oss för att sitta hemma i mysbyxor och dela en flaska vin.
  Vi planerar inför nyår, vi har bestämt att vi ska vara hemma hos Nina till att börja med i alla fall. Äta gott och kanske gå ut efteråt…
Vi gör en lista på vilka vi ska bjuda in, listan blir alldeles för lång. Vi ska ju ha plats att röra oss också…
  Plötsligt ringer det på dörren, utanför står en kvinna med ett litet barn i famnen. Hon är blåslagen och barnet gråter tyst. Hon frågar om hon får komma in och låna telefonen, hon vill ringa sin syster…
  Tysta släpper vi in henne, och försöker låta bli att lyssna när hon ber sin syster komma och hämta henne och barnet. Hon klarar inte av att vara hemma längre…
När hon tackar för lånet av telefonen och går ut i trapphuset igen för att vänta på sin syster, säger Nina till henne att de kan vänta inne hos henne. Men kvinnan vill inte vara till besvär, och går ut genom dörren.
  Här sitter vi och bekymrar oss för att vi inte ska få plats på nyår, medan kvinnan som lånat telefonen har betydligt större bekymmer än så…
Läget på stan pil
 ”Adventsmiddag”
Bara några dagar kvar till julafton, och i min lägenhet kan man inte ens skymta minsta lilla julsak. Inte ens adventsstjärnan eller några ljusstakar har jag fått fram, får verkligen ta tag i detta.
Hemma hos mamma luktar det jul ända ut på farstubron, och adventsljusstakar finns det i varenda fönster. Till och med skålen med nötter har hon hunnit ställa fram, bredvid de nejlikadekorerade apelsinerna…
  Jag smyger ut i köket, till skafferiet och snor med mig en lussebulle och ett glas julmust innan jag parkerar ändan i tv-soffan bredvid pappa. Mamma har bjudit över mig på adventsmiddag, och hon vill inte gärna att man förstör aptiten innan maten. Men pappa bryr sig inte om det, han bara sträcker sig efter mitt glas och tar en klunk av julmusten, samtidigt som han blinkar förtroligt mot mig.
  Som vanligt har mamma inte nöjt sig med en ”vanlig” middag. Hon har kokat skinka, gjort köttbullar, stekt upp lite av julkorven som hon naturligtvis har gjort från scratch. Sylta, korv och ägghalvor finns också på bordet, och den förhatliga grönkålen som ingen äter av.
  Men mätt blir man ändå, konstaterar jag när jag några timmar senare ligger hemma på soffan och slevar i mig ris a’la maltan jag fick med mig hem…
Läget på stan pil
 ”Konstiga maskiner”
Nina och jag har tagit oss ner till gymmet, vi står och fnittrar hejdlöst vid en av alla konstiga maskiner som finns här. Vi läser innantill på de uppklistrade instruktionerna och börjar inse hur hopplöst otränade vi är. Nina bestämmer att vi struntar i de mest avancerade maskinerna, och tar en timme på löpbandet istället. Efter tjugo minuters flåsande ger vi upp och går till kafeterian och köper varsin chokladkaka…
  Nina är på ovanligt gott humör, med tanke på att det inte är många dagar kvar till rättegången. Andreas, killen som förföljde henne och till och med slog ner henne, ska åtalas. Tack och lov har han lyst med sin frånvaro den senaste tiden, men Nina är lite rädd för att det ska börja igen, i och med att allt ska dras upp i rättegången.
  På kvällen går vi ut och dansar, vi har riktigt kul. Massor av kompisar ute, även folk som man inte har träffat på år och dar. När vi helt slutkörda rumlar in i Ninas lägenhet framåt morgonkvisten, konstaterar vi att en så här lyckad kväll har vi inte haft på länge…
Läget på stan pil
 ”Tänk om det kunde komma lite snö”
Mörkt när man går till jobbet, mörkt när man går hem, hela kroppen värker av längtan efter lite solljus nu. Tänk om det kunde komma lite snö, sån som lägger sig och blir kvar på marken. Det skulle lysa upp lite i alla fall…
  Nina och jag sitter på ett café med varsin kopp kaffe och varsin maffig bakelse, men inte ens det gör att jag känner mig bättre till mods. Nina har sin egen förklaring till min deppighet, hon tror att det beror på min längtan efter Carlos. Och visst längtar jag efter honom, väldigt mycket faktiskt…
Men det är inte bara det, jag tycker att allt är så tråkigt, så inrutat, ingenting händer utöver det vanliga. Och skulle det göra det, så är det bara tråkigheter…
  Eftersom jag är på ett sådant uruselt humör, bestämmer jag mig för att sitta hemma själv i kväll, Nina tjatar om arr jag ska följa med ut, men icke att jag tänker bege mig ut i nattlivet med den här känslan i kroppen.
  Väl hemma bäddar jag ner mig själv framför tv:n, med en stor godisskål och en flaska vin. Regnet smattrar mot rutan och livet är pest…
Läget på stan pil
 ”Släktträff”
Ligger hemma i mammas och pappas tv-soffa och zappar bland kanalerna, lika lite att titta på som vanligt. Mamma har bjudit in mig på middag, och några andra släktingar ska också komma hit. Kom lite tidigare för att se om jag kunde hjälpa till, men som vanligt vill mamma fixa allt själv, så pappa och jag har förpassats till tv-rummet. Där är vi minst i vägen, säger mamma när hon flänger omkring mellan köket och matrummet.
  Pappa frågar lite försynt om hur det är med min vän från Spanien, det är nog bara mamma som inte har fattat hur det ligger till. Jag berättar att han planerat att komma hit efter nyår, och pappa säger att det kanske är dags att förklara för mamma om Carlos och mig. Jag nickar, men säger att jag inte tänker berätta det när halva släkten är här…
  Vid femtiden börjar folket trilla in, fastrar, mostrar, farbröder, kusiner, huller om buller. Sanningen å säga, så har jag inte riktig koll på vem som är vem, jag har systematiskt försökt att hålla mig borta från allt vad släktträffar heter de senaste åren. Men alla är överlyckliga över att jag är där, det var ju sååå länge sedan vi sågs…
Läget på stan pil
 

Skriv en kommentar
* Namn:
* E-post:
Kommentera:
* Namn och e-post måste fyllas i
 
Kommenterat:
• Heja Ann, hoppas det blir något med Carlos. Smiley
• 
Jag är trött på att vara singel! H
 Jag går gärna ut med Ann. Anders
 
 
Läget på stan knapp